Onsdag, 141210. Dagen vi anlände.
Strax efter klockan 11 kliver jag in på Arlanda, terminal fem. Jag går mot Sky City som planerat, och inte långt därefter ser jag ett ljushuvud sticka upp ur folkmassan. David Norlén, såklart. Våran kära lärare som bara några timmar senare gjorde resans första fiasko (återkommer till det). Vi checkar in, äter lite lunch på Max och strosar runt lite innan avresan bär av. Det gick som på ett snöre. Flygresan bär av och det går fantastiskt bra. Bästa sätena på planet, gratis kaffe och Sportbladet i handen, det kan inte bli något annat än bra helt enkelt.
Väl framme i Saint Petersburg, Ryssland, så ska vi gå igenom passkontrollen efter avstigning. Det låter inte som någon stor grej, men jag ska berätta för er gott folk. Att gå igenom en passkontroll i Ryssland är något unikt. Ryssar är födda med en speciell blick i deras ögon som gör att pulsen hos en människa ökar till nästan det dubbla när man väl möter ögonkontakt med dem. De har möjligheten till en blick i ögonen som varken är charmig, rolig eller söt. Den är det absolut motsatta. Jag kliver på först i kön när lampan började lysa grönt. Jag visste från innan att min kära mor av misstag fått med mitt pass i tvättmaskinen i fjol. Mitt pass var lite skrynkligt, men ingen större fara ansåg jag.Det tyckte däremot inte våran kära passkontrollant som i detta fall var en ung kvinna med blont hår.
Det låter ju såhär i efterhand ganska trevligt att få en ung kvinna, men innan jag hann ta en riktigt god titt på henne spänner hon blicken i mig och säger direkt;
''It's water! It's water! No water!''
Klumpen i magen hoppar fram oväntat fort och jag klämmer fram ett; ''I don't know what you mean''.
Den arga kontrollanten skakar på huvudet och suckar åt mig. För en stund där så kändes det faktiskt som att nästa resa mycket väl kunde bli in på något poliskontor utan övervakningskameror och betongväggar. Men, den kanske allra skrajaste av oss alla var nog David. Precis efter lampan började lysa och David ställde sig öga mot öga med kontrollanten så börjar någon slags vägg hissas ner runt om honom. Det var som att han skulle bli inlåst i ett bås. Vi alla såg hur han häpnade till utav skräck och även där hoppade nog hjärtat över ett slag, och pulsen ökade till det dubbla.
Allt gick tillslut bra och vi begav oss för att hämta väskorna på bandet. Allt gick snabbt och smidigt. Men för David gick det nog alldeles för snabbt. Så snabbt att han glömde sina 8 kartonger Ahlgren's bilar på marken bara någon timme efter han undervisat oss i uppmärksamhet. Vi hade alla ett gott skratt åt det.
Dagen gick sedan fort. Vi träffade våra ryska studenter, sade adjö till varandra och begav oss hem till våra provisoriska hem. Allt gick kanon.
// Repotagepatrullen AH&KA
Väl framme i Saint Petersburg, Ryssland, så ska vi gå igenom passkontrollen efter avstigning. Det låter inte som någon stor grej, men jag ska berätta för er gott folk. Att gå igenom en passkontroll i Ryssland är något unikt. Ryssar är födda med en speciell blick i deras ögon som gör att pulsen hos en människa ökar till nästan det dubbla när man väl möter ögonkontakt med dem. De har möjligheten till en blick i ögonen som varken är charmig, rolig eller söt. Den är det absolut motsatta. Jag kliver på först i kön när lampan började lysa grönt. Jag visste från innan att min kära mor av misstag fått med mitt pass i tvättmaskinen i fjol. Mitt pass var lite skrynkligt, men ingen större fara ansåg jag.Det tyckte däremot inte våran kära passkontrollant som i detta fall var en ung kvinna med blont hår.
Det låter ju såhär i efterhand ganska trevligt att få en ung kvinna, men innan jag hann ta en riktigt god titt på henne spänner hon blicken i mig och säger direkt;
''It's water! It's water! No water!''
Klumpen i magen hoppar fram oväntat fort och jag klämmer fram ett; ''I don't know what you mean''.
Den arga kontrollanten skakar på huvudet och suckar åt mig. För en stund där så kändes det faktiskt som att nästa resa mycket väl kunde bli in på något poliskontor utan övervakningskameror och betongväggar. Men, den kanske allra skrajaste av oss alla var nog David. Precis efter lampan började lysa och David ställde sig öga mot öga med kontrollanten så börjar någon slags vägg hissas ner runt om honom. Det var som att han skulle bli inlåst i ett bås. Vi alla såg hur han häpnade till utav skräck och även där hoppade nog hjärtat över ett slag, och pulsen ökade till det dubbla.
Allt gick tillslut bra och vi begav oss för att hämta väskorna på bandet. Allt gick snabbt och smidigt. Men för David gick det nog alldeles för snabbt. Så snabbt att han glömde sina 8 kartonger Ahlgren's bilar på marken bara någon timme efter han undervisat oss i uppmärksamhet. Vi hade alla ett gott skratt åt det.
Dagen gick sedan fort. Vi träffade våra ryska studenter, sade adjö till varandra och begav oss hem till våra provisoriska hem. Allt gick kanon.
// Repotagepatrullen AH&KA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar